PMDS genom mina ögon: kvinnors egna berättelser

Det kan ibland kännas som att vi är helt ensamma i denna plågsamma sjukdom men det är vi inte! I bloggen kommer vissa orädda kvinnor dela med sig av sina hisorier och erfarenheter av PMDS i hopp om att det kanske hjälper någon annan.

Jag har alltid haft ett väldigt häftigt temprament, så det tog lång tid innan jag förstod att det var något som inte var ”normalt”. Jag minns en incident när jag studerade på universitetet, jag var 24 år vid den tidpunkten, och posten hade lyckats slarva bort provresultat i en tenta men endast för halva klassen. Jag blev helt förstörd. På ett sätt som mina klasskamrater inte alls blev. Då insåg jag att mina ”humörsvängningar” kanske inte var så vanliga. Jag märkte i 20-årsålder att jag reagerade på sätt som andra inte gjorde. Det var som att alla mina känslor konstant var på högvarv och jag mådde ALLTID dåligt. Jag har tyvärr förstört många kärleksrelationer då jag agerat irrationellt i situationer. Jag har också haft svårt att dämpa mitt humör på vissa arbetsplatser.

Mitt starkaste minne av PMDS är när jag totalt bröt ihop på min nuvarande arbetsplats. Jag gick in på toaletten och bara grät. Hyperventilerade för jag bara var så trött, mådde så dåligt, ville hem och sova och bara ge upp allting.

Jag försökte länge hålla det under kontroll på egen hand. Jag testade meditation, skriva ner mina känslor, ge utlopp för mina känslor eller helt enkelt bara lägga locket på. Nu har jag kommit till en balans där jag äter escitalopram varje dag, tar dagliga promenader med min hund, jobbar oerhört mycket med det mentala och är stenhård med vad jag äter.

Om jag skulle ge något råd till andra som har PMDS så är det: ge inte upp, du är inte galen! Även om det känns så ibland. Vi har tyvärr fått bördan att vara extra noggranna med vårt mående i en sjukdom som många inte förstår. Men du klarar det, be om professionell hjälp för detta kan du inte ”lösa ut” själv. Det finns mycket bra hjälp att få!