PMDS-historier: att balansera på avgrundens rand

Den här berättelsen belyser en av de mörkaste delarna av den här sjukdomen och hur mycket det faktiskt påverkar människorna runtomkring oss, de som vi älskar allra mest och vill skada allra minst. Eftersom denna historien tar upp tankar på självmord vill vi höja ett varningens finger för starkt innehåll för er som läsare.

Mitt starkaste minne av PMDS var när jag var hemma med mina då två små barn. Jag hade kämpat hela dagen med att behålla lugnet. Eller, i alla fall inte explodera i ett vredesutbrott. Mina barn var som små barn är, högljudda, gråtande och klängiga och under mina värsta dagar har jag otroligt svårt att hantera ljus, ljud och beröring. Det är som om mina sinnen blir förstärkta och jag har jättesvårt att hantera de extremt höga ljuden som känns som knivar som skär genom hjärnan, andras beröring som får mig att hoppa högt och krypa i kroppen och normalt dagsljus blir för ljust för mina ögon vilket får mig att kisa som om jag arbetat i en gruva hela dagen och kommer ut i solljuset.

På eftermiddagen blev det för mycket av allt och jag behövde komma undan så jag gick in i ett annat rum för att få en nödvändig paus men de följde efter mig. Jag försökte komma undan deras små händer som desperat ville komma upp i famnen och omkramade.

Istället vända jag mig om och gick i ett annat rum för att undvika dem. De fortsatte att följa efter mig gråtandes och även om jag kände mig fruktansvärd kunde jag inte trösta mina barn. Allt blev till slut för mycket och stressen fick mig att fullständigt tappa tålamodet och explodera i ilska skrikande och gråtande. Båda tvärstannade och jag kunde se att jag skrämde dem. De båda skrek och grät på det mest hjärtskärande sättet men jag kunde ändå inte trösta dem. Jag fick panik och låste in mig i badrummet och hyperventilerade. När jag till slut lugnat ner mig gick jag in i sovrummet där min dotter låg och sov i sängen medan min son satt bredvid sängen tyst gråtandes.

Jag grät, kramade och tröstade min son så gott jag kunde medan jag bad om förlåtelse. Efter den incidenten vägrade min son vara med mig när hans pappa var hemma. Han skrek och grät när han gick till jobbet, han vägrade att bli nattad av mig och det var så otroligt smärtsamt även om jag förstod varför. Jag hade skadat vårt band och hans förtroende för mig. Min dotter verkade inte ha påverkats på samma sätt men det var hjärtskärnande att veta att hon somnat gråtandes, rädd och ensam utan min tröst.

Efter incidenten kände jag mig hemsk, jag föll ner i ett sånt mörker där jag ifrågasatte mig själv till den punkt där jag kände att det skulle vara bättre för mina barn att jag inte fanns i deras liv. Mina tankar snurrade snabbt och jag stod inte ut med tanken att låta mina barn uppleva den här varje månad. Jag tänkte att jag var en bättre mamma genom att lämna dem så att de inte behövde leva med detta mörker varje månad. Jag var övertygad om att de skulle ha det bättre utan mig så jag började jämföra olika alternativ; skilsmässa, lämna dem och bosätta mig utomlands eller bara ta mitt liv. Jag visste att jag inte kunde leva med mig själv om jag skulle flytta och inte se dem längre så jag tänkte att självmord skulle vara den bästa lösningen.

Snart därefter kom min mens och även om jag hade otroliga skuldkänslor och ledsen över det som hänt försvann tankarna på att ta mitt liv och jag pratade med min man om det. Vi gjorde upp strategier för om det skulle hända igen.

Det tog ett tag men jag och min son fick tillbaka vår relation och förtroende som förut.

Jag vet att jag inte är ensam i denna grymma sjukdom och jag vill bara att du ska veta att det finns så många människor som älskar dig. Kom ihåg att din hjärna spelar dig ett spratt. Var inte för hård mot dig själv, acceptera och älska dig själv för den du är och förstå allt det vackra och värdefulla du tillför i andras och ditt eget liv!

Om du funderar på självmord, ring eller chatta med Mind. De har  telefonnummer: 90101 eller chatta med dem på deras chat: chat.mind.se.

Om du funderar på att ta ditt liv nu, ring 112!